Äntligen/ At last

I dag har jag för första gången sedan olyckan varit nere på stan. I måndags fick jag börja gå på kryckor på egen hand och i torsdags började jag cykla på träningscykel under sjukgymnastiken.

Det känns så skönt att kunna röra sig något så när.

I går tog jag mig en liten krycktur i omgivningarna, var tvungen att njuta av höstsolen utanför och det kändes bara bra.

Så i dag blev det en tur med taxi ner till stan tillsammans med en väninna som smakråd och bärare, ett besök hos Gudrun Sjödéns butik, där jag inhandlade en höstjacka i en härlig orange färg och en lila/vinröd klänning.

Sedan blev det en liten krycktur på Södergatan, var och hälsade på Veronica utanför hennes affär, vågade inte gå i hennes trappa. Måste först träna trappgång innan jag vågar mig på det.

Därefter lunch på Hansakompaniet, bara det att komma ut och se folk efter tre månaders internering i lägenhet, var så väldigt skönt.

Så nu vet jag att jag klarar av Rikstäckets årsmöte och då skall jag bara ha en kryckkäpp.

Snart klarar jag också av att börja sy igen.

Jag är så väldigt glad för dessa framsteg, men trött i benet efter strapatserna.

I have been down town for a shopping tour today. I have started walk with crutches this week.

I took a little walking tour with my crutches yesterday in the surroundings and it was so wonderful to be outside in the sunshine.

As I could manage the crutches I decided to take a cab downtown to shop me a new jacket for the automn. I had a good friend for company and helping me as offering advice and of course to help me carry the shopping bags.

It was so fun to see people again and to walk down town. We also had a tasty lasagna before going home again , of course with a cab.

I´m tired but I´m so happy that I could walk again and I´m looking forward to be able to sew again.

I can´t make a happy dance, but I will soon.